Hejdå bloggen!
Nu är det snart dags för mig att åka hem så nu lägger jag ner den här bloggen. Kanske gör en ny någon gång, då låter jag folket veta det i så fall.
Tack till er som läst och kommenterat, det är för er jag skrivit!
Tjingeling!
Tack till er som läst och kommenterat, det är för er jag skrivit!
Tjingeling!
Mission Beach
DEL TVÅ, SAMHÄLLET MISSION BEACH.
Kvinnan som kör turistbussen(ett lokalt handfast sätt att lösa bristen på kommunal trafik) berättar gladeligen för mig att samhället vi har kommit till har ca 3000 invånare. Ungefär i storlek med mina hemtrakter Mullhyttan. Jag frågar om hon har några uppgifter på ungefärliga medelålder och hon svarar att det mestadels är äldre familjer som här. Med andra ord, denna plats har en gång varit ett tillhåll för barnfamiljer men nu lyser de unga med sin frånvaro och när den första personen under tjugo år som vi ser i Mission Beach, en finnig tonåring med billabongshorts och luvan på munkjackan uppdragen över huvudet, stiger på bussen dyngsur av det härjande tropiska regnvädret frågar kvinnan honom skämtsamt varför han inte använder sin skateboard. Han muttrar surt och hon kallar honom något i stil med raring. Han är kanske den enda tonåringen i Mission Beach och hans förlägenhet över att bli kallad raring av chaufförskvinnan inför ett gäng glada backpackers i tjugoårsåldern är omisskännlig.
Stadskärnan kretsar kring en gata som givetvis heter Cassowary Street(uppkallad efter den sällsynta emu-liknande fågeln som endast återfinnes här - något man naturligtvis stoltserar oerhört med) och är gissningvis ca 100 m lång. Den kantas av cirka 5 cafeér, 3 barer och (håll i er nu) inte mindre är 6(möjligen 7) olika typer av skönhetssalonger. Det här min vilda fantasi tar vid, kära vänner. Man kan ju verkligen inte låta bli att undra vad ett litet strandsamhälle som inte är större än mullhyttan ska med 6 stycken shönhetssalonger till. När dessutom medelinvånarna tycks bestå i gifta par som niom de senaste tio åren har tvingats inse att det här projektet "barn" tycks ha nått sin riktigt aktiva ände. Barn och föräldrar är självklart alltid barn och föräldrar, men när barnen börjar lämna hemorten för att flytta till storstäderna för att skaffa egna liv kommer oundvikligen föräldrarna behöva skaffa sig nya "hobbys".
Om vi nu säger att vi har att göra med ca 2500-3000 nyligen ansvarsbefriade f.d. tonårsföräldrar och dessutom kan dra slutsatsen att oproptionelligt många skönhetssalonger tycks gå runt på samma lilla yta av ca 300 kvm, vad kan man då dra för slutsatser? Vill vi ens dra några slutsatser av detta? Jag är inte säker.
Utanför Kumla finns ett litet samhälle som heter Hardemo. Hardemo har ett tusental invånare och i Hardemo finns det en så kallad Swingers Club. En Swingers Club är ett tillhåll för gifta par som gillar att byta partners över natten med varandra, lite då och då(i eng. to swing partners). Vi snackar en liten sketen byhåla i urskogen där cirka 70 procent av befolkningen antas vara runt pensionsåldern. Vad hände? Vad gick fel?
Det kan möjligen ha att göra med uttråkning. Kanske tyckte inte Hardemoborna att det var roligt att ta skogspromenader och plocka svamp längre, så de bestämde sig för att göra något drastiskt åt sin slentrianmässiga tillvaro. Man gick lite för långt.
I Mission Beach kan man förvisso njuta av långa vackra stränder, promenader i regnskogen och landets högsta skydiving men kanske blir det - liksom strandpromendar - tråkigt i längden. Som jag förstått det är det välbärgade människor som befolkar Mission Beach men att lägga ut så mycket pengar på sitt utseende? Det är något lurt med Mission Beach. Det må kanske på ytan vara ett miniflorida där pensionererna spelar boule och går på promenad men av den denna utseendefixering att döma så vi all anledning att misstänka att denna trygga tillvaro bara en fasad för något som egentligen bara är en sprutande fontän av dekadens och syndigt leverne.
Busschaufförkvinnan pratar på och medan hon gör det lägger jag märke till nymanikerade naglar, ögonskugga, mascara, fixad frisyr och en lätt doft av damparfym. Inte vanlig gå-till-jobbet-och-vara-fräsch-smink utan snarare nu-jävlar-ska-vi-hala-in-karlar-smink. Det spöregnar ute. Det kanske bara är en tillfällighet alltihop men det verkar lite lurt det här.
Mission Beach (Historik)
DEL ETT, HISTORIK.
År 1848 seglade en expedition ut ur Sydneys hamn. Fartygets namn var HMS Rattlesnake och expeditionens äventyrlige upptäcksresarledare var ingen mindre än den till Australien nyemigrerade engelsmannen Edmund Kennedy. Då de begav sig var ju faktiskt vissa delar av världen fortfarande helt outforskade av de kritvita europeérna och man kan ju lätt föreställa sig den mirakelkuren mot rastlöshet som en eventuell upptäckt av ett nytt territorium måste ha inneburit för en ung man i denna tid, så färgad av industrialismens gråskalor som den var. Var man dessutom relativt välbärgad, lite avlägsen släkt med vad som skulle bli USA:s s.k. kungafamilj och nyanländ till ett exotiskt land i samma storlek som själva europa, kan man ju lätt förstå att upptäckarlusten riktigt gjorde sig påmind. Unge herr Kennedy levde drömmen som varenda förortsunge med en trädkoja någonsin fantiserat om. Att han dessutom var 29 år, singel och fick frottera sig med upptäckarcelebriteter som Sir Thomas Mitchell, när han inte var ute och upptäckte nya landområden, är ju även det beundransvärt.
Edmund Kennedy hade två expeditioner i ryggen när han den 29 april 1848 lättade ankar i Sydney Harbour för att bege sig norrut. Ett par dagars resa senare gick man i land vid Rockingham Bay. Nu skulle landområden minsann tas! Det var dags att köra aborginer på porten genom att bränna lite byar, ta vegetationsexemplar och lägga i avlånga provrör som säkerligen bars med i den erfarne tjugonioåringens rockinnerficka, samt kartlägga terrängen i detta regnskogstäta område. Det första klarade det av. Aborginer mördades i den sedvanligt äventyrliga rutinen. Prover på växter kanske togs, det var dock inte huvudsyftet. Kartläggningen av terräng blev emellertid ett större problem. Man hade fasliga problem med att ta sig fram i den täta växtligheten, det fuktiga och äckelvarma klimatet samt de minst sagt jobbiga träskmarkerna. Det var här som saker och ting började gå på röven, så att säga. Expeditionen delade upp sig i två grupper. En grupp stannade på plats medan den andra gruppen skulle möta upp ett fartg som väntade med proviant längre norrut. Nu började saker gå riktigt illa för Kennedy och hans gelikar. Någonstans längs vägen råkade en av de upptäcksresande äventyrarna skjuta sig själv. Högst oturligt i denna svårtillgängliga terräng. Kennedy beslöt att att lämna två gubbar på plats att hålla den förorsakade kamraten vid liv medan kaptenen själv tillsammans med vägvisaraborginen Jacky Jacky skulle hämta hjälp. Under den sista sträckan blev Kennedy och Jacky Jacky föremål för sluga aborginers hämndlystna bakhåll och Kennedy dödades inom ett par mil från HMS Rattlesnake. Jacky Jacky höll den unge engelsmannen i sina armar då livet lämnade honom och begav sig sedan för att hämta de andra. Totalt dödades tretton män ur expeditionen. De överlevande seglade skamset tillbaka till Sydney efter att egentligen ha kammat noll på sina bedrifter. Platsen där männen dödes namngavs senare Mission Beach och där i den djupaste regnskogen sitter jag nu vid en dator och skriver detta.
Inom kort kommer ett inlägg om hur vi upplevde Mission Beach, den lilla strandhåla längs Cassowary Coast.
Wiki om Fraser
Jag har lite kort om tid att klämma ur mig något om Fraser Island som var resans andra mål. Jag Lånar därför lite fakta av wikipedia:
"Fraserön (en. Fraser Island) är den största sandön i världen. Den ligger utanför Australiens östkust omkring 200 km norr om Brisbane i Queensland. Med Cooloola, bildar ön regionen Great Sandy, som sträcker sig 175 km från norr till söder och varierar i bredd upp till 25 km. Öns högsta punkt ligger 260 m ö h. Fraserön är skyddad genom Great Sandy nationalpark och skrevs 1992 in på UNESCO:s världsarvslista[...] Sötvattensjöarna på ön har bland de klaraste vattnen i världen. Populärast är sjön McKenzie som ligger i inlandet en bit från byn Eurong. Det är här många turister stannar till för en avkopplande simtur. Det är en sjö som ligger på toppen av den kompakta sanden och växtligheten. Sanden på stranden består av nästan ren kisel och fungerar bra för att tvätta håret, tänder, smycken och flå huden [...] Eli creek är en populär plats att simma i på öns östra kust, då vattnet är friskt och kallt året runt. Där finns en strandpromenad som är bra för korta promenader genom buskvegetationen [...] Ursprungliga namnet på ön är Butchullafolkets K'gari, som betyder paradiset. "
Vi var där på en dagstur. Det var kanonfint. Badade i Lake McKenzie och vadade i Eli creek. Såg en dingo och en havsörn. Det var på det stora hela en jättemaffig naturupplevelse.
"Byron Baiden"
Idag lamnade jag och min resekompanjon, Carl Ragnemyr, Byron Bay bakom oss. Vi har nu precis anlant till Hervey Bay, dat vi stannar over natten for att sedan imorgon bitti ta oss ann Frasier Island. Jag tankte nu dela med mig av lite reflektioner kring Byron Bay.
Det forsta som slar en nar man aker in i denna lilla kustturiststad ar att det verkligen ar en, ja, kustturiststad. Varenda backpacker som nagonsin har beslutat sig for att "gora ostkusten" har definitivt gjort ett stopp har. Staden i sig ar i storlek att likna vid Kumla(ja, Carl du hade ratt) ungefar. Det har varit australiens alternativrorelses hogsate sedan 60-talet och aven detta marks tydligt. Det ligger en tydligt bohemisk stamning over det hela. Inte minst tack vare den stora hippebussen(tank typ Beatles Magical Mystery Tour fast mer flower power) som aker rut kvallstid och hamtar upp folk i stan for att sedan slappa av dem.. tja, ingen aning. Vet inte om jag vill veta ens en gang. Personligen anser jag att det finns trevligare saker med 68-rorelsen att minnas an gras, utsvangda byxor och blommor.
"Det ar lite som en festival, hela stallet" sa Carl nar vi forsa kvallen gick runt i stan. Han hade helt ratt, enlig min mening. Overallt fanns det uteserveringar och i varje horn spelade band, musiker och icke-musiker pa sina instrument. Vi hittade till ett stalle som hette Rails dar vi at lite och lyssnade pa ett lokalt liveband. Pa Rails traffade vi en kille som for mig symboliserar hela den australiska strandraggarkulturen i all dess prakt. Killen sag ut som en 15 ar yngre Clabbe af Geijerstam med solblekt har, tredagarsstubb och en hajtand hangandes i halsbandet. Inneboendes hos sig har han tva svenska tjejer som har traffat i Buenos Aires. Den har snubben tycker att han ar sa galet cool. Livet leker. Han sitter och diggar musiken, pratar om Byron Bay ar australiens haschhemstad, och sneglar lite pa sina inkvarterade svenskor. Han babblar pa om "the perfect surf" trots att ingen vid bordet egentligen surfar. Jag kan satta min nyinkopta kaptensmossa(yes, jag har kopt en kaptensmossa. Varfor skulle inte jag kunna ha en san? Bilder kommer.) pa att snubben lever pa ett arv eller nat slags bidrag eller nagot. Aldrig att han knegar med nagot. Aldrig.
Nar vi tagit oss ifran Clabbe och han svenska entourage gick vi pa bio. Darefter tog vi stranden tillbaka till vart hostel. En helt fantastisk promenad. Jag ska erkanna att jag var lite nervos medan jag gick dar. En kolsvart strand i en partystad, inte en belyst punkt sa langt ogat kunde na. Men akta dig vad vackert det var den kvallen. Ja har aldrig sett sa mycket stjarnor i hela mitt liv, jag bar linne och shorts, vandrade barfota pa stranden med bara havets vagor som soundtrack. Kandes som en riktig once-in-a-lifetime-grej.
Dag tva i Byron Baiden(alltsa Byron Bay men det blev lite roligt att kalla det sa for att det da rimmar klockrent med Iron Maiden.) gick vi upp relativt tidigt, at frukost under en palm i hostelets inre tradgard och begav oss sedan in mot stan. Dagens mal var att ga promenaden runt och till The Lighthouse. Det tog nagra timmar att promenara runt dar men det var sa otorligt vart det. Vackra utsiktsplatser vid havet, tranga snar genom regnskogen och hemgjord glass upp vid fyren, behover jag saga nagot mer? Jo, just det. Nar vi stod och tittade ut over havet sag vi forst en haj(stor som bara den, den simmade ut) och sedan en havskoldpadda. Detta da vi egentligen forsokte se lite delfiner. Regnskogsstigen praglades till storsta del av stora skrackodlor som hoppade fram har och dar och en kangru som skuttade runt bland traden. Vi trodde forsta att kangrun var nagot slags dinosaruie da vi forst bara sag en svans och lite rorelser bland buskarna. Trodde nastan att vi hamnat i Jurassic Park dar for en sekund.
Pa det stora hela var vistelsen i Byron mycket trevlig. Vi bodde pa ett jattefint hostel precis vid stranden och pa kvallarna var det lugnt och skont pa rummen. Mer om Hervey Bay och Frasier Island kommer i veckan. Hej sa lange!
ps. dagens roligaste overraskning: mormor har skaffar facebook! tjoho! ds.
Det forsta som slar en nar man aker in i denna lilla kustturiststad ar att det verkligen ar en, ja, kustturiststad. Varenda backpacker som nagonsin har beslutat sig for att "gora ostkusten" har definitivt gjort ett stopp har. Staden i sig ar i storlek att likna vid Kumla(ja, Carl du hade ratt) ungefar. Det har varit australiens alternativrorelses hogsate sedan 60-talet och aven detta marks tydligt. Det ligger en tydligt bohemisk stamning over det hela. Inte minst tack vare den stora hippebussen(tank typ Beatles Magical Mystery Tour fast mer flower power) som aker rut kvallstid och hamtar upp folk i stan for att sedan slappa av dem.. tja, ingen aning. Vet inte om jag vill veta ens en gang. Personligen anser jag att det finns trevligare saker med 68-rorelsen att minnas an gras, utsvangda byxor och blommor.
"Det ar lite som en festival, hela stallet" sa Carl nar vi forsa kvallen gick runt i stan. Han hade helt ratt, enlig min mening. Overallt fanns det uteserveringar och i varje horn spelade band, musiker och icke-musiker pa sina instrument. Vi hittade till ett stalle som hette Rails dar vi at lite och lyssnade pa ett lokalt liveband. Pa Rails traffade vi en kille som for mig symboliserar hela den australiska strandraggarkulturen i all dess prakt. Killen sag ut som en 15 ar yngre Clabbe af Geijerstam med solblekt har, tredagarsstubb och en hajtand hangandes i halsbandet. Inneboendes hos sig har han tva svenska tjejer som har traffat i Buenos Aires. Den har snubben tycker att han ar sa galet cool. Livet leker. Han sitter och diggar musiken, pratar om Byron Bay ar australiens haschhemstad, och sneglar lite pa sina inkvarterade svenskor. Han babblar pa om "the perfect surf" trots att ingen vid bordet egentligen surfar. Jag kan satta min nyinkopta kaptensmossa(yes, jag har kopt en kaptensmossa. Varfor skulle inte jag kunna ha en san? Bilder kommer.) pa att snubben lever pa ett arv eller nat slags bidrag eller nagot. Aldrig att han knegar med nagot. Aldrig.
Nar vi tagit oss ifran Clabbe och han svenska entourage gick vi pa bio. Darefter tog vi stranden tillbaka till vart hostel. En helt fantastisk promenad. Jag ska erkanna att jag var lite nervos medan jag gick dar. En kolsvart strand i en partystad, inte en belyst punkt sa langt ogat kunde na. Men akta dig vad vackert det var den kvallen. Ja har aldrig sett sa mycket stjarnor i hela mitt liv, jag bar linne och shorts, vandrade barfota pa stranden med bara havets vagor som soundtrack. Kandes som en riktig once-in-a-lifetime-grej.
Dag tva i Byron Baiden(alltsa Byron Bay men det blev lite roligt att kalla det sa for att det da rimmar klockrent med Iron Maiden.) gick vi upp relativt tidigt, at frukost under en palm i hostelets inre tradgard och begav oss sedan in mot stan. Dagens mal var att ga promenaden runt och till The Lighthouse. Det tog nagra timmar att promenara runt dar men det var sa otorligt vart det. Vackra utsiktsplatser vid havet, tranga snar genom regnskogen och hemgjord glass upp vid fyren, behover jag saga nagot mer? Jo, just det. Nar vi stod och tittade ut over havet sag vi forst en haj(stor som bara den, den simmade ut) och sedan en havskoldpadda. Detta da vi egentligen forsokte se lite delfiner. Regnskogsstigen praglades till storsta del av stora skrackodlor som hoppade fram har och dar och en kangru som skuttade runt bland traden. Vi trodde forsta att kangrun var nagot slags dinosaruie da vi forst bara sag en svans och lite rorelser bland buskarna. Trodde nastan att vi hamnat i Jurassic Park dar for en sekund.
Pa det stora hela var vistelsen i Byron mycket trevlig. Vi bodde pa ett jattefint hostel precis vid stranden och pa kvallarna var det lugnt och skont pa rummen. Mer om Hervey Bay och Frasier Island kommer i veckan. Hej sa lange!
ps. dagens roligaste overraskning: mormor har skaffar facebook! tjoho! ds.
Resplan - Östkusten
Okej snabbt nu. Idag anlände jag och Carl Ragenmyr till Byron Bay. Jag kommer skriva mer om resan i ett senare inlägg. Det här är vår plan i alla fall.
13-15 feb Byron Bay
15-16 feb Frasier Island
16-17 feb Airlie Beach
17-18 feb Mission Beach
19-23 feb Cairns
Mer och noggranare uppgifter kommer inom kort. Ciao så länge!
Hårvax & skyfall
Jag kan stolt tillkännage att jag efter ett helt livs sökande äntligen har funnit ett hårvax som interagerar tillsammans med mitt annars så fasansfullt osammarbetsvilliga hår på ett tillfredsställande vis. VO5 heter märket och jag httade det på Coles. Coles är för övrigt australiens svar på Coop. En stormarknad som har allt och som lika påpassligt som sin svenska kusin erbjuder lite sämre egna produkter till lite rimligare priser. Jag bor ganska nära ett Coles.
Idag trotsade jag naturens allra elakaste kraftansträngningar. Jag hånlog Moder Jords ilska rakt upp i ansiktet. Förklaring: sedan jag vaknade imorse har det värsta skyfallet jag varit med om under hela min Sydneyvistelse härjat vilt här och jag valde att trots detta gå och köpa muffins i ovannämnda Colesbutik. Det ursinniga regnet attackerade mig från alla tänkbara håll och försökte desperat att få mig att retirera hemåt. Men icke! Med en målsättning som närmast kan liknas den som James Cook måste ha haft(Jag måste upptäcka ett land. Okej nu har upptäckt ett land, nu måste jag upptäcka ett till land. Först Australien sedan Nya Zeeland.) kämpade jag min väg genom det hårt piskande syndafallet. Allt för att få mina muffins. Sen var Sanne och Carl(som uppehöll sig i min lägenhet under tiden) ganska sugna på pizza men det var bara ett mindre delmål.
Vilken lycka! När jag väl nådde butikens brödavdelning fann jag till min stora förtjusning att dagens erbjudande bestod i att om man köpte ett fyrpack muffins fick man ännu ett fyrpack på köpet! Jag valde helt enkelt rätt dag att vara muffinssugen på. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit sugen på muffins på samma sätt innan. Min teori(som är högst trolig) är att det berodde på kombinationen av hunger samt att jag ägnat förmiddagen åt att titta på teveserien Scrubs där Dr. Kelso mosar i sig muffins efter muffins under hela säsong åtta.
Glad i hågen återvände jag till den mjuka soffan framför TVn där hemma. Jag åt ett muffins. Sedan var mitt muffinsbegär stillat. Nu har jag sju muffins som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Om någon känner för att trotsa väder och vind så finns i mitt skafferi fyra stycken Double Chocolate och tre Vanilia & Chocolate Chip muffins. Varmt välkommen hem till mig på fika!
Musik, musik, musik
Alltså, jag känner mig nästan stressad. Stressad av tanken på hur hutllöst mycket bra musik det finns i världen. Musik som jag inte har hunnit njuta av ännu. I höstas så utvidgades plöstligt mitt elektroniska musikbibliotek med ca 2.500 artister, tack vare en vän som ville göra en backup på sin slitsamt uppfyllda hårddisk. Cirka sjuttio procent av dessa artister hade jag inte hört innan och jag hittar dagligen nya band, artister och album att lyssna på. Arbetsamt.
Jag är ju egentligen en CD-kille. Jag älskar att äga min skivor i fysisk form. Jag vill kunna plocka fram fodralet till skivan, blicka i konvolutet, läsa texterna etc. Bara att ställa in den nyinhandlade skivan i CD-samlingen ger mig en oerhörd tillfredsställelse. Mamma sa en gång till mig "tänk om du kunde ha lika bra ordning på dina kläder som du har på din skivor". Det är en prioriteringsfråga, mamma. Mode kommer och går, mina kläder kommer jag kanske växa ur. Mina CD-album kommer jag däremot kunna plocka fram och damma av med jämna mellanrum resten av mitt liv. Ja, musiken förändras och så gör även min smak. Det finns dock inget som säger att det inte kommer tillbaka. Bara för att musiken förnyas behöver det inte nödvändigtvis betyda att den förbättras, även om så naturligtvis också kan vara fallet. Musik som kändes oerhört "ute" för bara fem år sedan kan vara det hetaste på marknaden idag, fast i ny skepnad. Ex: Mauro Scoccos Ciao! kändes ju inte sådär fruktansvärt fräsch för bara något år sedan men ändå lyckas Markus Krunegård göra succé år 2009 genom att släppa ett dubbelalbum tydligt inspirerat av den förres tidiga nittiotalsalster, med trumpetsyntar, ekande basgångar och supermycket reverb på alla instrument. Dessutom har Mauro varit med och producerat och medverkar på skivan.
Musik går igen. Stilar kommer tillbaka. Jag älskar att få skåda släktskap inom musiken. Att få uppleva hur faktiskt Blur skapade hela britpopkulturen med sin skiva Modern Life is Rubbish med så tydlig inspiration av Stephen Street och The Smiths. Hur New Orders album från mitten av åttiotalet fortfarande ekar i varenda electronicagrupp som vaknar till liv i detta tidiga 10-tal(nya, heta Delphic är ett bra exempel). Hur man kan dra släktträdsgrenar från Woodie Guthrie till Håkan Hellström(Guthrie->Dylan->Springsteen->Lundell->Hellström). Hur man kan höra hjärtslag av David Bowies sjuttiotal i ett av de tydligaste exemplen på tvåtusentalets musik, MGMT.
Det finns en tjusning med att hänga med och upptäcka det nya, speciellt för någon som jag som spenderade hela högstadiet med att trampa runt i det tidiga heavy metal-träsket, men det är ändå något alldeles fantastiskt speciellt med att plötsligt bara upptäcka en artist som man helt har missat men som ändå har funnits där hela tiden i bakgrunden.
Det är så slumpartat, allting. Jag råkade bara trilla över en samlingsskiva förra året där This Charming Man av The Smiths fanns med, de är nu ett av de banden jag lyssnat mest på sedan dess. Mamma fick förut till sitt jobb en tidning som heter Close-Up. Ett hårdrocksmagasin som utkom varje månad med en medföljande provsmaksskiva, där nya artister presenterades. Där hörde jag första singeln av The Mars Volta 2003. Har sedan dess köpt samtliga deras fem album och sett dem live två gånger i Sverige. Bara några exempel på hur slumpartat man stöter på ny musik som kan komma att bli en stor del av ens liv.
När jag nu sitter och utforskar mitt enorma musikbibliotek i datorn är det med en lite stressartad känsla som jag tänker "tänk om jag inte råkar snubbla över världens bästa artist här, tänk om jag missar det där" medan bandnamnen rullar förbi i itunesscrollen. Det är ett livslångt projekt det här med musik och jag kommer nog fortsätta upptäcka nytt hela tiden. Får bara se till att inte glömma bort att blicka tillbaka då och då och minnas varför jag till exempel tyckte Ulf Lundells Den Vassa Eggen var tidernas bästa svenska skiva hösten -08.
ps. Bäst just nu är The Magnetic Fields' 69 Love Songs. En helt underbar trippelcd på det tydliga temat kärlek ur alla dess vinklar, framfört medelst allt från banjo och kontrabas till trummaskin och analoga syntar. Sanslöst bra! ds.
Antony & the Sydney Opera Johnsons
Ett morker faller over konserthallen. En DJ kliver upp i sitt bas pa sidan av scenen. En spotlight pa honom. Ljud. Musikaliska ljud. Rytmer. Nagonting vaxer sakta men sakert ur hogtalarna. Beats. Plotsligt ser man en manniska pa andra sidan scenen. Ar det en man? Ar det en kvinna? Osakert. Snart skvallrar formerna om att det ar en kvinna vi ser dansa fram i ljuset av en ensam stralkastare. Hon bar en lang vit skrud med langa stycken tyg hangande fran armarna. Hon bar nagot slags fagelmask av metall. Symboliken ar solklar. I am a bird know. Antony & The Johnsons har valt att paborja sin storlagna kvall i detta operahus med modern dans. Jag funderar nyfiket pa hur overgangen till symfoniorkestern ska bli. Jag ar spand. Forvantsfull. Dansosen har tagit av sig sin mask och tar av sig sin fagelklanning. Hon har markliga underklader och kroppsmalningar. Musiken blir morkare. Dansen mer intensiv. Hon forsvinner ut. Musiken fortsatter. Nu hander det snart, tanker jag. Fran samma sida av scenen kommer nu nagon in igen. Jag vet inte vad materialet kallas men jag forknippar det med den typen av morkt genomskinligt tyg som kvinnor bar hangande fran sina stora svarta hattar pa begravningar for att tacka ansiktet. Denna typ av begravningstyp ar dansosen kladd i fran topp till ta. Dansen fortsatter med tillbedjande stallningar och dramtiska poser mot himlen. Snart nog borjar musiken tystna. Intensiteten avtar. Dansosen forsvinner ut. Nu hander det nagot snart. Kanske har orkestern lyckats smyga upp pa scenen, osedda i skydd av morkret? Ljuset tands i hela lokalen. Vilda applader. Folk reser sig upp och gar. DJn bugar. Vad hander? Jo, forbandet har precis spelat klart.
Det som kunde ha blivit den perfekta starten pa konserten var visst ett lokalt forband. Den perfekta starten pa konserten ersattes sedermera av den minst perfekta starten pa en konserten.
Efter att orkestern, dirigenten och till sist Antony sjalv har valkomnats av varma applader fran en fullsatt konsertsal paborjas forsta laten. Rapture fran debutalbumet. Efter ca trettio sekunder avbryter Antony laten och ber om att fa starta om. Orkesterna har klantat till det. Stora delar av blassektionen missade sina insatser och kom in fel. Antony gar fram till dirigenten och sager nagot varpa han forklarar for publiken att "theres been a missunderstanding backstage". Det verkar onekligen sa och resten av konserten framfors klanderfritt. Jag ar missnojd med ljudbilden forsta latarna men det verkar som att nagon vackte ljudteknikern och sa till honom att det var dags att stalla in ljudet ordentligt. Efter det var aven det bra.
Forsta latarna pa konserten ar hamtade fran det sjalvbetitlade debutalbumet slappt 2000. Rapture, Cripple and Starfish ar tva av latarna. Det ar spannande att hora hur totalt omarbetade latarna har blivit infor denna turne. Aven om strakar ingar i orginaluppsattningen blir det det en helt annan sak att gora symfoniorkester av det hela. Vi far hora latar fran den Mercury Polar Prize-belonta uppfoljaren I am a bird now och fran det senaste alstret The Crying Light. Just latarna fran det sistnamnda albumet later mycket som sina orginalversioner da orkestrala arrangemang skrevs for den skivan. Allra bast av dessa ar helt klart den aldrig sa vackra Everglade. Dust and Water gors aven mycket bra och har tar sig Antony mycket utrymme for improvisation i sangen som ligger ovanpa de disonanta strakarna. Mycket bra.
Ett stort plus, dock ingen overraskning, i latlistan var Antonys fantastiska version Beyonces "Crazy in Love". En langsam symonisk version av denna annars snabba och dansanta svettdrypare ar sa typiskt Antony. En helt ny dimension skanks at musiken och texten i dansklassikern som man ofta tidigare tagit med en nypa salt.
Pa det stora hela ar det en fantastisk konsert vi fick uppleva i operahuest igar. Antony visar att han for lange sedan tagit steget fran nyklackt stjarna pa New Yorks gayscen till en superproffsig varldsartist. Han berattar anekdoter, skamtar med publiken, pratar politik(vid ett tillfalle kallar han hela amerkanska tv-jatten Fox for "a bunch of fucking pig-faces". Ord och inga visor). Nar han sjunger lyckas han alltjamt skapa den mest skora, intima och vibrerande stamning i konsertsalen. Varje ton ar en kansla som omtaligt formedlas och ingen kan ga darifran oberord av denna saregna artist. Antony ar vad man brukar kalla en one of a kind och likasa var framtradandet som askadarna i Sydney Opera House fick se igar kvall.
Det som kunde ha blivit den perfekta starten pa konserten var visst ett lokalt forband. Den perfekta starten pa konserten ersattes sedermera av den minst perfekta starten pa en konserten.
Efter att orkestern, dirigenten och till sist Antony sjalv har valkomnats av varma applader fran en fullsatt konsertsal paborjas forsta laten. Rapture fran debutalbumet. Efter ca trettio sekunder avbryter Antony laten och ber om att fa starta om. Orkesterna har klantat till det. Stora delar av blassektionen missade sina insatser och kom in fel. Antony gar fram till dirigenten och sager nagot varpa han forklarar for publiken att "theres been a missunderstanding backstage". Det verkar onekligen sa och resten av konserten framfors klanderfritt. Jag ar missnojd med ljudbilden forsta latarna men det verkar som att nagon vackte ljudteknikern och sa till honom att det var dags att stalla in ljudet ordentligt. Efter det var aven det bra.
Forsta latarna pa konserten ar hamtade fran det sjalvbetitlade debutalbumet slappt 2000. Rapture, Cripple and Starfish ar tva av latarna. Det ar spannande att hora hur totalt omarbetade latarna har blivit infor denna turne. Aven om strakar ingar i orginaluppsattningen blir det det en helt annan sak att gora symfoniorkester av det hela. Vi far hora latar fran den Mercury Polar Prize-belonta uppfoljaren I am a bird now och fran det senaste alstret The Crying Light. Just latarna fran det sistnamnda albumet later mycket som sina orginalversioner da orkestrala arrangemang skrevs for den skivan. Allra bast av dessa ar helt klart den aldrig sa vackra Everglade. Dust and Water gors aven mycket bra och har tar sig Antony mycket utrymme for improvisation i sangen som ligger ovanpa de disonanta strakarna. Mycket bra.
Ett stort plus, dock ingen overraskning, i latlistan var Antonys fantastiska version Beyonces "Crazy in Love". En langsam symonisk version av denna annars snabba och dansanta svettdrypare ar sa typiskt Antony. En helt ny dimension skanks at musiken och texten i dansklassikern som man ofta tidigare tagit med en nypa salt.
Pa det stora hela ar det en fantastisk konsert vi fick uppleva i operahuest igar. Antony visar att han for lange sedan tagit steget fran nyklackt stjarna pa New Yorks gayscen till en superproffsig varldsartist. Han berattar anekdoter, skamtar med publiken, pratar politik(vid ett tillfalle kallar han hela amerkanska tv-jatten Fox for "a bunch of fucking pig-faces". Ord och inga visor). Nar han sjunger lyckas han alltjamt skapa den mest skora, intima och vibrerande stamning i konsertsalen. Varje ton ar en kansla som omtaligt formedlas och ingen kan ga darifran oberord av denna saregna artist. Antony ar vad man brukar kalla en one of a kind och likasa var framtradandet som askadarna i Sydney Opera House fick se igar kvall.
Ny frisyr - samma frisyr
Har klippt mig. Så otroligt skönt. Inte för att det syns någon skillnad men det känns. Hon tog bort typ tre kilo hår. Seriöst, det var hår över hela badrumsgovlet efter. Så för resten av världen ser det ut som jag har samma frisyr men egentligen har jag en helt ny.
När jag ändå stod och poserade framför spegeln kunde jag ju ändå passa på att visa upp mina nya heta shorts som jag köpte på Cream på Crown St idag. De hade fått in en helt ny uppsättning av liknande shorts och hela kollektionen var omsydda, från att ha varit "grandpa shirts" till "summer shorts". Mina "grandpa shirt shorts" alltså. Vad som syns i bakgrunden är ett synnerligen ostädat rum(jag har städat nu) och min balkong.
Idag har det varit lustigt väder. Från molnigt och typ förtio grader varmt, till blåsigt så in i norden. Jag höll verkligen på att blåsa iväg när jag gick på Oxford St hem från Centennial Park. Snart kommer Maja och Gustaf och ikväll blir det nog en krogrunda i blåsvädret.
På låtsas och på riktigt
Jag tillhör en av dem som nästan alltid minns sina drömmar. Jag tror också att man kan lära sig något av dem. Drömmarna, tror jag, är ett sätt för vårt undermedvetna att uttrycka sig. De kan indikera saker om vårt liv, de kan ge oss budskap men ibland kan de också vara endast trams och strunt. Nattens dröm var nog mest trams och strunt. Jag har svårt att tänka mig att den gav mig något profetiskt budskap eller någon viktig information. Den var emellertid ganska rolig:
"Dagens fotbollsträning med klubblaget(okänt vilken klubb) i Spanien är avklarad för dagen. Jag sitter på avbytarbänken och stretchar efter ett lyckat pass. Solen skiner, jag har en härlig känsla av stundande ledighet i magen. Jag ser ut över den tomma planen medan jag tar mig mina benskydd. Fötterna ser trötta ut. Hjärtat slår snabbare än vanligt men stabilt. Jag funderar över landslagsproblem. Jag har tagits ut i EM-kvaltruppen(tror jag. jag är i alla fall landslagsman) som snart ska börja spela träningsmatcher. Plötsligt ringer en mobiltelefon som jag oväntat hittar i min ficka.
-Hallå?
-Hej, det är jag.
-Hej Zlatan! Hur är läget?
-Tack bra. Du hur ser det ut i landslaget nu?
-Jo, truppen är väl mer eller mindre klar. Hasse(av någon anledning är Hasse Backe förbundskapten i drömmen) har försökt få tag på din agent.
-Tycker du att jag borde vara med?
-Det är ju liksom upp till dig. Snacka med Hasse..
-Nej, jag pratar med dig.
-Vadå, är jag din länk till landslaget nu?
-Ja. Hellre det än Hasse eller dom andra idioterna.
-Okej.
-Jag har inte bestämt mig än. Men vi kan ju höras om det.
-Det är uppfattat. Hör av dig, kompis, när du bestämt dig.
-Det ska jag. Hälsa grabbarna. Vi hörs.
-Hejdå.
Efter samtalet känner jag mig viktig och upprymd. Jag är stolt över att vara den enda kopplingen mellan Zlatan Ibrahimovic och landslaget. Jag går mot omklädesrummet för att berätta för grabbarna. Nu ska minsann Allbäck få höra."
Idag var jag och såg min första A-leaguematch. Jag och Calle Dahl såg Sydney FC ta emot Gold Coast United. Det var vackert väder och jag kände mig otroligt peppad när vi började närma oss arenan och såg stora hav ljusblåa sydneysupportrar. Arenan SFS(Sydney Football Stadium) var riktigt trevlig. Jag skulle gissa på att den har kapacitet för ca 25 000 åskadare. Dagens match sågs av 14 931 människor. Matchen var förhandstippad att bli en riktig "rubbish game" då Sydney FC är serieledande och Gold Coast United tätt nafsande tvåa. Tråkig försvarsfotboll var vad vi skulle få se, enligt de kunniga. Om det ändå hade varit så väl.
Vad som följde var 90 minuter med två lag som spelade dålig tråkig försvarsfotboll. Felpassningar, baklängestabbar och värdelöst mottagna inlägg var alldeles för vanliga under matchens gång. Visst, första halvlek bjöd på en del fina målchanser åt båda håll till en början men när Gold Coast lyckades göra första målet efter en halvtimmes spel så var det tydligt att matchen dog helt.
Bortalaget bultade ihop sig likt en italiensk cattenaccio medan hemmalaget var ofokuserade och tama. Inget roligt första intryck av livefotboll i detta land men lyckligvis har jag sett tillräckligt med tv-matcher för att inse att detta var en ovanligt svag prestation av båda lagen. Nästa hemmamatch blir 7 februari mot Perth Glory, det första laget jag såg i A-league. Ska bli kul att se i verkligheten!
En helt ny värld
Jag har under det senaste halvåret stegvis klivit in i en helt ny värld. Robert Wells värld. Patrik Sjöbergs värld. Tjejernas värld. Det Långa Hårets Värld.
Tjejernas värld därför att många av det motsatta könet föds in i denna värld. Det är en värld med ett språk, en kultur och en livsstil som de flesta kvinnor lär sig att hantera, uppskatta och bejaka redan som små flickebarn. De förstår att vårda, sköta och bry sig om det långa håret som växer från deras hjässor. Hur kommer det sig egentligen att vi delar upp våra tämligen redan ganska könsfördelade barn i frisyrfack? Har det vid något tillfälle i homo sapiens historia varit svårare att skilja på man och kvinna? Kanske någon respekterad landsfader någon gång bestämde att detta skulle vara gällande ordning bara för att denne skulle "slippa göra det där pinsamma misstaget igen". Det här är ju i så fall något som måste sträcka sig lång bak i tiden.
Jag ber om ursäkt gott folk om jag glider ifrån huvudämnet något men jag måste få spekulera lite i detta först. Om vi först tittar tillbaka ett hundratal år kan man ju tydligt avgöra vem som är man och vem som är kvinna på de åtsittande korsetterna som kvinnorna till sitt förtret fick bära. Vi kan också när vi tittar tillbaka på kvinnomodet genom århundradena se stora karaktäristiska hattar, små paraplyer, handväskor, solfjädrar, förkläden. Inte minst just klänningar som ständigt bekräftat kvinnlighet genom historien. Hårmode har varierat från hårda knutar till långa flätor till utsläppt och så vidare. Går man så lång tillbaka som stenåldern så vet vi ju naturligtvis att det var mammutskinn som var på modet. Killar använde höftskynke och tjejer knöt stilriktigt ihop skinnet över axeln och skapade således en klänning. Vintage förstås. På denna tid hade ju visserligen även männen långt hår men de hade ju så mycket skägg att de märkte ut sig i alla fall.
Jag tror vi måste gå tillbaka till de absolut första människorna för att utröna sanningen i detta mysterium. Eva och Adam. Kanske hade Den Allsmäktige i all sin allsmäktighet redan klurat ut en b-plan om nu de dumma människorna skulle få för sig att äta av det där sabla fruktträdet. Den Allsmäktige visste naturligtvis i all sin allsmäktighet att människorna ännu inte skulle hinna uppfinna en bikini innan de insett förlägenheten i att går runt nakna i trädgården och därför lät han instifta denna naturlag så att tjejer lättare skulle kunna täcka sin bara barm. När jag tänker på det vill jag minnas att jag sett Alanis Morisette i denna utstyrsel i en musikvideo någon gång för länge sedan. Kanske har hon funderat i samma banor som jag?
Nå i alla fall. Det är ett gissel att ha långt hår och jag avundas verkligen ingen av de kvinnor som genom världshistoriens grymma välde ha påtvingats denna typ av kroppsförlängning. Man måste schamponera, balsamera och skölja hela tiden. Vad får man då för det? Ett yvigt, spretigt kråkbo som är omöjligt att få ordning på! Enda trösten i det är insikten och erfarenheten av att inte ha vidtagit dessa åtgärder med resultatet av fett, stripigt och tungt hår. Jag har egentligen alledels för tjockt hår för det här. Och för lockigt. Den enda anledningen till att jag har det kvar står skriven i ren envishet. Har man genomlidit det enda som är värre, nämligen tiden då det var för kort för att ha tofs, då får man banne mig stå ut. Sen kan det vara ganska snyggt ibland också.
Nytt år - ny design
Kära bloggläsare. Det är fortfarande min blogg ni är inne på. Jag tröttnade bara lite på den gamla designen och valde denna nya istället. "Retro Red" heter den lämpligt nog.
I jämförelse med den fruktansvärda katafstrofen på Haiti känns mina egna bekymmer(som ekonimisk kris i MUFC tex) tämligen triviala. Oron för om jag ska behöva se Wayne Rooney lämna läget får vänta tills en annan tid. Idag går mina tankar och böner till alla de människor som på något sätt drabbats av det fruktansvärda.
Detta har hänt
Eftersom att jag de senaste veckorna har varit så till den milda grad oinspirerad att sätta pennan till pappret i denna blogg tänkte jag nu istället ägna mig åt en liten uppdatering gällande mitt liv de senaste veckorna.
Jag var ledig ett par veckor från och med juldagen. I mellandagarna passade jag då på att åka på en liten roadtrip med några kompisar till Canberra. Som jag tidigare beskrivit är alltså Canberra ett ungefär lika roligt resmål som typ Arboga. Detta till trots var det alltså målet för vår färd. Anledningen? Den stavades Masterpieces From Paris. Det är nämligen så att till och med canberraborna själva har insett att de bor i världens i särklass tristaste huvudstad och har i desperat försök att locka turister vidtagit lite åtgärder. En av dem var att bygga en fontän som sprutar upp vatten ur stadens flod. Den ser bra ut men dessvärre visade sig projektet var lite mer kostsamt än beräknat och man aktiverar nu för tiden bara fontänen två timmar om dagen, för att spara lite på stadskassan. En annan sak man gjorde var att bygga ett nytt parlamentshus. Även detta kostade en sjuhelsikes massa pengar. Dessvärre blev inte stadens invånare speciellt nöjda med det och parlamentshuset är, som jag förstått det, ett ganska vanligt föremål för s.k. arbetarklassgnäll.
Det man emellertid gjort som är bra i staden är att man smällt upp en massa intressanta museér! De har till exemel ett alldeles fantastiskt krigsmuseum, som är väl värt ett besök om man passerar förbi. Sen har de också ett väldigt bra konstmusem i staden, dit man allt som oftast lånar in utställningar från bland annat Europa. Det är ju ganska lätt för en svensk att ta en långweekend i Paris om man nu är sugen på att se lite rolig konst men för en australiensare är det svårare. Så, det senaste var då alltså Masterpieces From Paris - en utställning som huvudsakligen representerade post-impressionism med Gaugin, van Gogh och Cezánne som flaggskepp. Det var fantastiskt roligt att se tavlor som man läst om i skolan, haft som bakgrundsbild på datorn, etc i verkligeheten! Bäst var helt klart Vincent van Gogh's Starry Night. Jag hade på riktigt svårt att slita mig från den. En mycket angenäm överraskning var att flera verk av Monet också presenterades. Det var en mycket intressant dag och på kvällen hade man många intryck att smälta.
Sen har det varit nyår också. Det var en trevlig kväll. Framför allt bör man väl nämna det enastående fyrverkeriet vid tolvslaget. Det är svårt att beskriva hur bra det var. Jag nöjer mig nog med att konstatera att jag aldrig upplevt något liknande i fyrverkiväg och att den allmäna uppfattningen bland folk jag talat med om saken är att Sydneys nyårsfirande bör intaga platsen som det främsta i världen.
I övrigt har jag slappat mycket och tagit det lugnt under sommarlovet som varit. Jag surfade för första gången härom veckan. Det var svårt men jag kommer att kämpa vidare tills jag åtminstone har lärt mig att fånga vågorna ordentligt. Min kompis Andrew(killen som lär mig konsten att surfa) har sagt att han ska filma mig när jag blivit duktig nog att glänsa lite framför kameran. Då ska jag se till att länka den filmen hit så ni alla kan se när jag glider på vågorna.
Nu har jag jobbat en vecka och saker och ting flyter på som vanligt ungefär. Tills vidare inväntar jag inspirationen för ett nytt blogginlägg och hoppas att ni alla mår bra. Hej!
Jag var ledig ett par veckor från och med juldagen. I mellandagarna passade jag då på att åka på en liten roadtrip med några kompisar till Canberra. Som jag tidigare beskrivit är alltså Canberra ett ungefär lika roligt resmål som typ Arboga. Detta till trots var det alltså målet för vår färd. Anledningen? Den stavades Masterpieces From Paris. Det är nämligen så att till och med canberraborna själva har insett att de bor i världens i särklass tristaste huvudstad och har i desperat försök att locka turister vidtagit lite åtgärder. En av dem var att bygga en fontän som sprutar upp vatten ur stadens flod. Den ser bra ut men dessvärre visade sig projektet var lite mer kostsamt än beräknat och man aktiverar nu för tiden bara fontänen två timmar om dagen, för att spara lite på stadskassan. En annan sak man gjorde var att bygga ett nytt parlamentshus. Även detta kostade en sjuhelsikes massa pengar. Dessvärre blev inte stadens invånare speciellt nöjda med det och parlamentshuset är, som jag förstått det, ett ganska vanligt föremål för s.k. arbetarklassgnäll.
Det man emellertid gjort som är bra i staden är att man smällt upp en massa intressanta museér! De har till exemel ett alldeles fantastiskt krigsmuseum, som är väl värt ett besök om man passerar förbi. Sen har de också ett väldigt bra konstmusem i staden, dit man allt som oftast lånar in utställningar från bland annat Europa. Det är ju ganska lätt för en svensk att ta en långweekend i Paris om man nu är sugen på att se lite rolig konst men för en australiensare är det svårare. Så, det senaste var då alltså Masterpieces From Paris - en utställning som huvudsakligen representerade post-impressionism med Gaugin, van Gogh och Cezánne som flaggskepp. Det var fantastiskt roligt att se tavlor som man läst om i skolan, haft som bakgrundsbild på datorn, etc i verkligeheten! Bäst var helt klart Vincent van Gogh's Starry Night. Jag hade på riktigt svårt att slita mig från den. En mycket angenäm överraskning var att flera verk av Monet också presenterades. Det var en mycket intressant dag och på kvällen hade man många intryck att smälta.
Sen har det varit nyår också. Det var en trevlig kväll. Framför allt bör man väl nämna det enastående fyrverkeriet vid tolvslaget. Det är svårt att beskriva hur bra det var. Jag nöjer mig nog med att konstatera att jag aldrig upplevt något liknande i fyrverkiväg och att den allmäna uppfattningen bland folk jag talat med om saken är att Sydneys nyårsfirande bör intaga platsen som det främsta i världen.
I övrigt har jag slappat mycket och tagit det lugnt under sommarlovet som varit. Jag surfade för första gången härom veckan. Det var svårt men jag kommer att kämpa vidare tills jag åtminstone har lärt mig att fånga vågorna ordentligt. Min kompis Andrew(killen som lär mig konsten att surfa) har sagt att han ska filma mig när jag blivit duktig nog att glänsa lite framför kameran. Då ska jag se till att länka den filmen hit så ni alla kan se när jag glider på vågorna.
Nu har jag jobbat en vecka och saker och ting flyter på som vanligt ungefär. Tills vidare inväntar jag inspirationen för ett nytt blogginlägg och hoppas att ni alla mår bra. Hej!
Jultid hos Familjen Sjösvärd(Sista delen)
De sitter i bilen allesammans, på väg mot Krubbgudstjänsten i Mullhyttans Kyrka. Mor Sjösvärd kör som vanligt alldeles för fort och Storebror Sjösvärd påpekar som vanligt detta faktum. Morgonen, som inletts med att Barnaskaran Sjösvärd fått sin klappiver något stillad av att titta i sina julstrumpor, har dragit ut på tiden då Mor Sjösvärd intill sista sekund nyttjat sminkskåpet i det övre badrummet. Under tiden har Storebror Sjösvärd värmt upp sin dragbasun, Mellanbror Sjösvärd blåsit liv i sin trumpet, Lillasyster Sjösvärd gått och smaskat på sitt oboerör och Far Sjösvärd tagit några muntra toner på sitt horn. De fyra bildar nämligen årligen en Familjekvartett som står för de musikaliska inslagen i ovannämnda julgudstjänst. Blåsmusiken är knappt lika obligatorisk som den är bärande för hela bönenstundens program. På den tiden då Farfar Prosten var kyrkoherde var det emellertid annorlunda. På den tiden flockades barnfamiljer från socknens alla hörn för att deltaga i det som då var ett enastående julspel för stora och små. Det vi ser klockan elva idag i Mullhyttans kyrka är beklagligen nog bara en spillra av den storhetstid av glädje och gemenskap som alltmer runnit kyrkan ur hennes händer på senare år. Just av denna sorgliga anledning är det ack så viktigt att Famljen Sjösvärd visar sitt helhjärtade engagemang för att på så vis bringa några korta stycken av sann julkänsla till de tappra åhörarna. Efter gudstjänsten väntar julfika med samkväm för de församlade.
När denna så viktiga jultradition är avklarad bär det iväg hemåt igen mot det Gröna Huset i Bäcklunda. Tiden är nu knapp och goda råd är dyra för Familjen Sjösvärd som på snabbast möjliga vis skall duka upp sitt bord för en storslagen jullunch med de snart anländande släktingarna som kommer för att fira julen. Morfar Mercedes och Mormor MQ, Familjen Bengtsson och i vissa fall(dock allt mer sällan de senaste åren) även Gammelmormor Thuresson, 101 år gammal. Under tiden Far Sjösvärd tänder vedspisen och börjar värma upp provianten slår Barnaskaran Sjösvärd vad om hur många sekunder de kommer dröja innan Morfar Mercedes dragit sitt årliga entéskämt vid ankomsten("Jag höll inte på att komma in idag, vet ni varför? Julen stod för dörren...").
Morfar Mercedes och Mormor MQ adderar sin stora samling julklappar till dem som redan placerats ut under granens gröna vingar av Familjen Sjösvärd på morgonenkvisten(alternativt kvällen innan). Strax därefter kommer Familjen Bengtsson med Morbror Mjölnaren i spetsen, glada i hågen. Efter ett väl påpassligt välkomnsttal får sedan Far Sjösvärd, med glöggmingel som svepskäl, stolt visa upp värmekällan i det Gröna Huset i Bäcklunda(en pelletskamin av finaste kvalité) för Morfar Mercedes och Morbror Mjölnaren. I köket pågår allstädes diskussion rörande såväl Småkusinerna Bengtssons senaste upptåg, som Lillasyster Sjösvärds fräckhet att gå och skaffa pojkvän utan att ha bett om vare sig Bröderna Sjösvärds egentliga medgivande eller än mindre deras välsignelse över relationen. "Till bords, till bords!" ropar en hungrig stackars Mor Sjösvärd och föser således den stora flocken av släktingar mot bordet. Efter att Makarna Sjösvärd inför släktingarna har gjort en kort genomgång av orienteringen kring årets julbuffé, kan måltiden nu ätas. Vad julmaten består utav lämnas åt läsarens egen fantasi. Om det nu skulle förtäljas i denna blogg en fullständig förteckning över menyn är det högst troligt att läsaren skulle lämna datorskärmens ljus för att hungrig bege sig till närmsta matförråd. Dessutom finns det icke ord för att beskriva alla de läckerheter som Makarna Sjösvärd förberett till denna julaftonsmiddag.
Efter att dineringen är fullkomligad lägger sig något av en paltkoma över församlingen. Runt denna tid känner Lillebror Bengtsson att det är dags att sätta lite färg på tillvaron och plockar således fram sin saxofon. Han "drar av" ett eller två kaxiga solostycken och därefter kommer vi till dagens stora väntestund. En mellanperiod som präglas av SVT's välkända julinslag klockan femton. Egentligen är denna lilla stund bara en plågsamt utdragen väntan på Julbocken.
Någon gång, tidigt i Familjen Sjösvärd historia, beslutades det att Jultomten helt enkelt inte var välkommen till det Gröna Huset i Bäcklunda. Givetvis lämnas gröt ute under natten så att denne ska kunna äta sig mätt då han snällt lämnar några enstaka julklappar genom skorstenen på det tegelprydda taket. Den stora vinstlotten i julklappsutdelningslotteriet drogs emellertid, då det begav sig, av den legendariska Julbocken. Källor pekar på att denne trenchcoatbeklädde bock under året uppehåller sig i skogen i närheten av Rangvalds hus(antagandet grundar sig i att Julbocken årligen kommer vandrandes på grusvägen som börjar med just den sedan länge framlidne Rangvalds hus). Julbocken är alltså som tidigare indikerats klädd i en vinterfodrad, grå trenchcoat(han knyter mycket stilriktigt bältet kring midjan). Övriga signalementen han bär är: ljuslykta(modell större med handtag), stor brun säck(innehållandes paket) samt det mycket lättidentifierbara halmstråsansiktet. Julbocken kommer alltså vandrandes längs grusvägen någonstans strax efter att Kalle Ankas Jul har avslutas. Otåligt brukar Barnaskaran Sjösvärd tillsammans med Barnaskaran Bengtsson blicka ut från köksfönstret som ger uppsikt över vägen.
När så Julbocken äntligen har anlänt med paketsäcken i högsta hugg brukar han bjudas på en hemgjord mozartkula och kanske något starkare till, så att han sedan klarar resan hem till skogen. Därefter väntar paketutdelning. Det går till på det viset, som i alla bättre familjer, att någon auktoritär person i släkten(vanligen Far eller Storebror Sjösvärd) tar initiativ till att dela ut klapparna. Då blod är tjockare än vatten brukar detta ta ett par timmar. Morfar Mercedes brukar inskriva sig på uppdraget som paketpappersinsamlare, vilket han naturligtvis klarar av med bravur.
Under julaftons afton ägnas större delen av kvällen åt godisätande, glöggdrickande och paketinventering. Man ser över sin skörd för året av klappar. Det förekommer även fragment av tvtittande under kvällens gång. Julafton hos Familjen Sjösvärd är nu nästan helt över. I ett vinterlandskap av skog och äng har ännu en familjejul snart passerat. Ingen människa rör sig på vägarna ikväll. Ett rådjur hoppar förvirrat över Stora Vägen i riktning mot jaktmarkerna kring Hasselforsskogarna. En röd bil smyger plötsligt fram runt kröken i Bäcklunda. Det är Farmor Poetisan och Farfar Prosten som återvänder från julfirandet hemma hos Familjen Byström. Släktingarna som varit på besök i det Gröna Huset i Bäcklunda beger sig strax mot respektive hemvist. Kramar och lyckoönskningar utbyts på verandan där marshallernas sista flammande lågor snart dör ut. Adventstidens långa väntan har funnit tillfredsställese och frid.
Till sist väntar ännu en kortväga färd till Mullhyttans kyrka för att tillsammans med mer eller mindre nyktra medlemmar ur socknen fira midnattsmässa. En fantastiskt mysig mässa, i en fantastiskt mysig kyrka som en fantastiskt mysig avslutning på en fantastiskt mysig julafton.
